Om en köping, en tid och dem som fanns där, då
(1949 till 1957)
1949
Så var det norra Småland och ett liv som skulle levas. Men snart den ännu inte så kraftigt växande järnvägsknuten Alvesta längre söderut: Blendas, Vilhelm Mobergs och systrarnas på Huseby trakter.
Gården utanför samhället. Sitter på en cementrappa. Ett slags anti-minne. Eller är det inte obetydligt för en ett- eller tvååring att sitta på en grå cementtrappa där våra vanligaste ogräs spirar? Vilka känslor kan ha gjort detta till ett minne: stillhet, ensamhet, trygghet kanske. Det gröna som spränger fram i det grå.
Längre bort gör det svarta tåget, alltså ett ånglok, ett oförglömligt intryck. Vilken linje kan det ha varit? Och någon tar barnet i handen och går uppför trappan, jultomten skrämmer. En rymmare redan då: kommer en gång hem på bondens traktor.
1950
.....
Det kanske ändå ligger en viss orättvisa i detta. På det individuella planet fanns förstås embryot till vad som senare skulle slå över i det samhälle vi har idag med dess förtjänster och brister. Min pappa var en framsynt kommunalpolitiker och fackföreningsman som röstade för högertrafik redan 1957 och helt osannolikt skaffade sig en sommarstuga vid Salen.
Han hade hört talas om någon som skulle göra sig av med en veranda, köpte den, delade den mitt itu och satte ihop delarna till en liten stuga som placerades på en tomt med arrendekontrakt på 99 år. Jag undrar just om den står kvar. Denna egendomliga gröna, lilla stuga med onödigt mycket fönster låg på en liten avtagsväg till vänster från Blädingevägens förlängning, vid ett grustag där backsvalorna hade ett eget paradis och högst femtio meter från sjön.
Vid Vänern längesen
En kärleksfull hyllning till en köping, dess invånare och en svunnen tid.
(1957 till 1962)
1957
En tidig kväll i mars eller april med snösträngar på stationsplanen och Järnvägsgatans grusbeläggning. Lokstallarna till vänster med sitt svarta tjärpappstak. En gata till höger och ett enkelt rumshotell där alla lådor och skåp öppnades och där Gideoniternas bibel blev en ny upptäckt.
Nästa dag promenad till gården strax utanför samhället och installation i rymliga ett rum och kök på bottenvåningen. Allén och det herrgårdsliknande, vitrappade bostadshuset imponerade förstås. Men det hade haft sina bästa dagar, inga finklädda herrar och damer med champagneglas i handen och ingen dans till pianomusik i den före detta salongen som nu användes som förrådsutrymme. Och det var utedass som gällde.
En period då den fösta sputniken skulle skjutas upp, Ingo skulle vinna och förlora en VM-titel, Lill-Babs och Carli Tornehave skulle komma till ”Kåken”, egentligen idrottshuset, en föregångare till dagens sporthallar. Jag skulle få smak på att pussa flickor, fotbolls-VM skulle sätta sin prägel på en hel sommar, värme och getingar på en annan, Kennedy skulle bli president, Vattenkullen bli ett frihetens Akropolis och Storgatan, Norra Kungsgatan och Postgatan bilda ett triangelformat nav i mitt universum.
1959
Tillbaka högst upp
ÖVRIGT
Tillbaka högst upp
Kusiner 1988. Men vilka är vi?
